Vad hände med metro

Det är bara det. Det finns många lysande ideer, men inte många människor är färdiga. Det var det. Tre personer som bar den här tanken och var stadiga och upprepade om och om igen som en förklaring att de trodde på den här tanken. De fick mig att tänka på Paulus, som skrev till Korintierna om tron som kan sätta berg. Även om han hade ett tillägg till kärlek. Tro räcker inte, du måste också ha kärlek.

Jag fick höra att de äntligen hade det, kärlek till deras ide. En av de tre var Robert Brownerhilm. Han sätter sig på trappan. Styrelsen och redaktionen är där. Det finns en reklamavdelning på bottenvåningen. Han är för närvarande medlem i styrelsen. Han är vicepresident. Jag antar att han skulle ha varit i en sådan titel i sin ungdom, även om hans far var chef för en branschorganisation, eller kanske bara för att jag inte vill fråga.

Efter gymnasiet började han på socialakademin. Han gick till ledningslinjen och tog examen där, men då kom han till slutsatsen att han inte ville bli kommunal tjänsteman över hela världen. Så det hände på de röda sjuttiotalet. Young Robert var en Klarteist, han ville lämna och proletarisera - sitt eget uttryck. Han hamnade på ett litet tryckeri och lastade papper i kartonger, och i januari började han arbeta på Expressens tryckeri.

Metro var en politiskt obunden nyhetstidning, grundad i Sverige men med utgivning i många länder.

Han satte först in på rullarna och utbildades sedan i skrivare. Men han tål inte miljön. Han fick någon form av allergi och hade varit sjukskriven länge medan utredningen pågick. Detta blev ett avtal i samband med avgången. Han kom till journalistikskolan, som han upptäckte var den journalist han ville vara. Han började skriva lite, bland annat i Iskra. Här träffade han Pell Anderson.

Det var olika tider. Han skrev också en bok som heter Folkfront under Krigshoten, och den publicerades på hösten av förlaget Wordfront. Det handlade om fransmännen kvar före andra världskriget. Jag vet inte varför han just skrev om den franska vänstern, men han har något franskt om sig, mörkt, och jag får ett utseende som får mig att tänka på Charles Boyer.

Jag sa till honom, och ja, det finns franskt blod på hans mors sida. Hennes flicknamn var du Ritz. Robert Braunerhilm avslutade också på journalistikskolan innan han tog examen. D. N. Around Town startade i April och ville ha Robert som redaktör för J. J. R. falled. Han hade en praktikplats på DN, och sedan öppnade ledningen ögonen för honom. På hösten blev han chef för J Xjrfalledagen, och han blev redaktör-i alla 13 tidningar som heter DN i hela staden.

I den här ledningen omvandlades tidningarna till gratis reklamtidningar. På DN i staden träffade Robert Braunerhilm en man som gjorde ett starkt intryck på honom, en man som han senare skulle delta i tunnelbanan och nu kontrollerar och står där. Vi hade ingen bakom oss. Vi hade våra nätverk, och vi hade vår kreativitet. De har fortfarande bra kontakt, och de gör allt tillsammans. De sitter bredvid varandra i tunnelbanans lokaler.

Det är som det totala antalet mellan dem, och deras rum har glasväggar så att de kan se varandra. Dörrarna är öppna så att de kan skrika på varandra. Jag tror inte Braunerhilm skriker, men Eyemir gör det. Han gjorde det förmodligen redan på DN i staden, men det hjälpte inte då. Inkomsterna tredubblades under Eyemirs mäktiga ledarskap, men han hade inte fria händer med kostnader, till exempel fick han inte skriva ut där han var billigast, utan var tvungen att använda sitt eget tryckeri DN.

Den 12 oktober stängdes tidningarna. Den dagen satt hela personalen i restaurangen Str Xxmsborg och väntade på ett meddelande om sitt öde. Vi stannar. Baren är öppen. Intensiv, kort och rak. I kväll var det fest. Eyemir avgick sedan och lämnade med tre årslöner i bagaget. Andra som ville lämna fick en årslön. De är så på DN, generösa mot de överflödiga.

Tolv av dem tog sina årslöner och arbetade som konsultföretag inom mediebranschen, som Eyemir startade. Men Robert Braunerhilm stannade kvar i DN. Han blev samordnare för de fyra Dagens Nischaresektionerna, som så att säga stod vid dörren, och han hade en sådan uppgift när Pelle Anderson en dag ringde honom och ville att han skulle komma och diskutera en tidningsidee.

De träffades på Bad Company. Och John Bark deltog i konversationen. Robert lyssnade, blev intresserad och trodde att de hade övergett den inflytelserika HC Ejemyr i diskussionen. Sagt och gjort. De träffades på Eyemir-byrån. Tanken lade inte till fasta konturer, och HC var en utsökt man med bitter erfarenhet från DN över hela staden. Han var kall, ville inte vara med.

Sedan, om man ska tro Braunerhielm, var det en chock tack vare Pelle Andersons långa spel. Pelle och Robert fortsatte att prata om tidningstanken, men Robert gjorde sitt jobb på DN och Pelle arbetade med deras olika uppdrag. Det dåliga företaget har slutat.När Roberts arbete med sektionskoordinering avslutades i februari erbjöds han ny information.

Han hade två jobb att välja mellan. Den ena var på reklamavdelningen och den andra skulle vara reporter på utrikesdepartementet. Han testade sig fortfarande främst som journalist och kände verkligen att han var mest lockad till utländskt arbete, men han tog ett jobb i reklamavdelningen. Han gjorde detta eftersom Pelles och hans diskussioner hade blivit så specifika att han ville lära sig ekonomin i frågan.

I sitt nya jobb blev han chef för dem som gjorde reklamdumman och chef för bokning av färgreklam. På hösten fick Pella i uppdrag att designa personalen för en tidning som publicerades av Trade Press, ett förlag som ägs av Bonnie. VD var Monica Lindstedt. Hon var tidigare VD för People. Hon tog sin examen från Handelshögskolan. Hon kommer att vara en av de tre som utvecklat den här tanken.

Monica Lindstedt besökte jag en marsdag, en mild dag med solljus som fick snön att smälta och vattnet på Skinnarvikringen, där hon bor med sin man, fyra barn och två hundar. Hon älskar djur. Hon har också hästar. De bor i ett äldre parhus. Genom det breda fönstret i vardagsrummet tittar man på Riddarfjärden, Norra Mälarsand och Stadshuset. En underbar utsikt. Hennes man växte upp i det här huset.

Han bodde här med sina föräldrar. Monica Lindstedt arbetar nu med sitt företags metafor. Den här har samma adress som hennes hus. Den publicerades några dagar före mitt besök med en bok med en kvick genial Titel: mödrar är VD. Undertexten säger att detta är en bok med tankar om praktiskt ledarskap. Jag tänkte aldrig på mig själv för tjugo år sedan.

Där lärde hon sig mycket om nyckeltalen, det vill säga vad som påverkar det ena och det andra i tidningens ekonomi. Under Monica Lindstatts tid förvärvades tidningen. Det skulle göras om. Konsulthjälp krävdes. Pelle Anderson anställdes och de blev goda vänner. I bokens inledning tänker Monica Lindstedt på vad hon ser i backspegeln. Hon ser att hon har ansökt till människor och organisationer där hon trodde att hon kunde hitta ett värdefullt samhälle.

Hon bestämde sig tidigt för att inte bli offer. Om framtiden är något som du lider av eller något som du själv kan påverka, anser hon att det är helt en fråga om attityd. Hon ser i sin spegel att det är viktigt att veta något om sig själv, om hennes styrka och hennes svagheter. Du måste känna till dina drivkrafter, skriver hon. Det var en lång och smärtsam process för henne, som inkluderade fem års terapi.

Kraft och kärlek, enkelt. Därför måste vi börja prata om hur det verkligen är med människor och organisationer, inte bara utan ånga. Kombinerat med faktisk kunskap leder dessa egenskaper till resultat. Tyvärr är det för lite prat om detta. Många tror att endast hårdvara leder till framgång. Åh, så fel. Hon står där fast och något bred, lyft av stövlarna på fötterna. Hon har armarna korsade och bär en halvlång svart kjol, en vit blus med blå ränder och en lång grå kofta.

Hon hälsar betraktaren med ett öppet utseende och ett brett leende. Men under vårt samtal, enligt Riddarfj Xxrden, pratade hon mycket allvarligt om tunnelbanan och om männen på den röda soffan. Redan nu var hon klädd i grått, lite väl matchat i två delar med en mjukformad krage runt halsen. Ibland blev allvaret ett leende eller ett kort skratt, ibland i värmen.

Bland annat kallades hon ut när hon pratade om journalister. Hon tror att påfallande många av dem tenderar att överskatta unionens betydelse. Kanske beror det på att båda har fyllt på, Jag tror att det beror på att de blir lite klokare med tiden. Då får de problem med sin egen moral. Hon gjorde detta i samband med omorganisationen, som publicerade handelspressen. Hon började genast tänka på vad hon skulle göra om hon hade på sig Pelles kläder.

Så de satt i Bonniers lokaler på Brunnsgatan och pratade för första gången om vad som senare skulle bli Stenbecks tidning. Samtalet avslutades med att Pelle ville att Monica skulle vara en del av projektet. Han ville presentera henne för Robert Braunerhilm. Sedan visade det sig att hon den 20 oktober satt på en röd soffa med en före detta Maoist bredvid henne och framför henne.

Det handlade inte längre om att få politiska budskap. Det handlade bara om att skapa en tidning för att göra det roligt att skapa en tidning. Ingen av dem har påpekat någon mer politisk riktning som kan kallas extrem. Monica själv har aldrig tillhört någon. Jag har aldrig varit politiskt involverad, även om jag vet var mitt hjärta är. De drack te. Men tidningen har ännu inte fått sitt slutliga namn.

De skulle ha flera erbjudanden under de närmaste åren.Stockholm Notes, Stockholm News, Gomorron Stockholm ... Metro var också i ett tidigt skede, men de var inte helt över det, tyckte inte att det lät som ett riktigt namn i tidningen. Deras tidning borde ha tidningens riktiga namn-och se ut som en riktig tidning. Så de tyckte att det var för lågt, det skulle fungera.

En tidning har aldrig mindre än 20 sidor. Den har ofta upp till 40 sidor. Försäljningen var 77 miljoner under det första året. Men då frågade de om de hade gjort en beräkning av glädje. De gav också svaret själva: Nej, det kan gå. Tidningen skulle distribueras via tidningsställen i tunnelbanan, men SL spelade ingen roll i nuläget. Ett viktigt problem för trion med den här tanken var för närvarande, det vill säga hösten, hur skulle de närma sig SL?

Hur bra tanken än var så skulle det inte vara värden, utan ett avtal med lokaltrafiken AB Storstockholm, det vill säga SL. De frågade om de kände någon i SL som de kunde närma sig. Jo, Monica har gjort detta sedan sin tid på KF. Hon kände presschefen på SL, Eva Errder. Nu ringde hon och bjöd på lunch på Nils Emils, som var en av trions främsta arenor.

Pelle deltog också i lunchen. Så det tog hela tiden. De kontaktade sina vänner. Eva Herrder och Monica Lindstedt var övertygade om varandra, och Eva Herrder sa att det var marknadsdirektörens bo Tengblads bord. Hon erbjöd sig att ordna ett möte med honom. De förberedde noggrant mötet och gjorde överliggande material för presentationen. Sist men inte minst frågade de hur detta erbjudande kunde vara attraktivt för SL.

Därför var en viktig del av presentationen att SL skulle ha sin plats i tidningen. Alla tre deltog i förberedelserna inför mötet, men Robert vågade inte gå med i SL. Han arbetade fortfarande på DN och ville inte att Holm skulle komma ut att han hade förberett ett nytt tidningsprojekt. Bo Tengblad trodde ju att han var släkt med några av dem som hörde varje vecka och ville skicka flygblad med SL.

De fick alltid nej. Han märkte snart att det var något annat, och han drogs till tanken och såg möjligheterna, men han såg också många hinder. I förslaget ingick en beräkning och SL kommer att delta i finansieringen av projektet. Tengblad sa genast " nej till den tanken."Han ville att de skulle skaffa finansiärer själva. Trion med den här tanken hade inga pengar, förutom bara en bra ide och mycket vilja.

Från början spelade de med tanken på att finansiera projektet själva och presenterade det för vissa banker, men de vinkade en kall hand.

Metro har möjlighet att överklaga fram till den 4 mars.

De trodde inte på den här tanken. Nu har tre entusiaster sammanställt en lista över möjliga finansiärer. De borde ha kontaktat några, men långt ifrån alla. En av dem som hörde av sig var Sven Hoek, VD för Svenska Dagbladet. Han sa " nej " av konkurrensskäl, enligt en uppsats skriven vid School of Economics. Hans namn nämns inte där. De som deltog ville inte heller nämna honom, men jag fick reda på att han hade kontaktats.

Uppsatsen säger att det var Monica Lindstedt som pratade med honom. Som vanligt använde de ett personligt nätverk. Den här gången var det Pelles tur. Han har tidigare arbetat med Stone magazine, Modern Times. Han var inblandad i designen och producerade de tre första siffrorna, så de visste vem han var. Men det var inte en av kontakterna från jobbet som han skulle gå till.

De tre i soffan kom överens om att han skulle kontakta sin lärare från Iskra, det vill säga Ye Jörgen Widsell. De har inte arbetat tillsammans sedan dess. Men de fortsatte att kommunicera, och det var naturligt för Pell att bjuda in sin vän Jergen till den röda soffan. Robert deltog i mötet. De presenterade den här tanken och sa att de behövde en finansiär. Pelle tror att det tog Jergen ungefär tio sekunder att lova 50 miljoner.

Robert har en annan uppfattning. Han tror att det tog 30 sekunder. Jörgen Widsell är bland annat vice vd för Modern Times Group och kallas produktinnovatör. Vad hans roll i Kinnevik innebär, enligt Pelle Andersson, gick inte att ta reda på. Nu har trioen med den här tanken känt framgången av framgång. I triumf återvände de till Bo Tengblad i SL. Deras glada budskap var: nu har vi en finansiär!

I denna situation övergav Robert sin försiktighet. Alla tre deltog i detta viktiga möte i början av denna tid, specifika frågor började diskuteras, även formulerade i det kommande avtalet. Men Bo Tengblad var inte heller helt övertygad, utan sa att det fanns två krav som behövde uppfyllas. Det första var att tidningen skulle bli ett mervärde för SL: s kunder, det andra var att sl i tidningen skulle ha en egen informationskanal.

Dessutom fanns det en absolut begränsning: tidningen kommer inte att kosta skattebetalarna ett enda öre. Således kommer tidningsägaren att ansvara för alla extra kostnader som kan orsaka SL i form av städning och liknande.Flera möten följde, men i April ville Bo Tengblad ta en paus från diskussionerna. Han sa att SL gjorde en omorganisation som han ville koncentrera sig på all sin makt under perioden.

Det var ett sätt att påpeka att vår verksamhet skulle ha lyckats utan tidningen, men tidningen klarade sig inte utan oss. Han ansåg att SL inte kunde komma överens om upphandlingsregeln. Den flammande optimismen vid mötena på den röda soffan föll och vände sig till tvivel och lidande. Han åt lunch med Tengblad på Teatergrillen och bad honom skriva under en avsiktsförklaring med avsikt att visa att han var intresserad av fortsatta diskussioner och inte skulle göra det med någon annan.

Robert lade fram ett förslag till en sådan artikel. Tengblad ändrade några kompositioner, signerade den och skickade den till Robert sommaren augusti bildade Tryon A. B. Stockholmssedeln med ett aktiekapital på 50 kronor. De sköt en tredjedel vardera. Detta företag blev en officiell partner när diskussionerna återupptogs under hösten, nu klickade Kinnevik också, ville att något skulle hända och kopplade en kontaktperson, Peter Blomqvist.

J xnxrgenwidsell deltog också. Advokaten var bunden. De arbetade med utkastet till avtal för hösten. AB Stockholm Note ville fortfarande få en exklusivitetsavdelning. Kinnevik ville också, men Sl sa nej, hänvisar fortfarande till upphandlingsreglering. Således, efter några möten, gick Stockholmsmemot med på att avbryta denna paragraf. Samtidigt blev Bo Tengblad dock tveksam och verkade vilja skriva av allt.

I den här situationen bestämde sig Robert och Pelle för att investera i trumfkortet. De satsar på Monica. Tanken är för bra för att gå in i casten. En dag sökte hon efter Bo Tengblad i början och upprepade de argument som trion hade gjort tidigare. Hon sa att tidningen skulle vara bra för SL: s förhållande till resenärer. Ekonomiskt skulle SL bara vara dumt att inte göra det. Istället för att behöva betala för direktutskick, stora tunnelbanetabletter, radio-och tv-annonser med mera kommer SL att få en ny kanal för sina resenärer och tidningar utan behov av det.

Bo Tengblad var imponerad av denna envishet-eller något liknande - och gick med på att fortsätta insatsen. Axen tände på tanken, och nu har Pell, Robert och Monica börjat tänka igen att detta verkligen är något. Robert tyckte att det var dags att sluta Dagens Nighteter och gå i pension. Det skulle ha skjutits upp ett tag om det inte hade varit så att DN då hade ett avgångspaket.

Robert utnyttjade den, Han var en av de sista som fick den. Han var 17 år i Dagens-Nigeter, och han var trött. Han skulle ha sagt upp sig även utan avgångsvederlag, och han sa till reklamchefen Cecilia Geyer Häggström, som sa att det var klart att man skulle få en dagslön, men hon ville veta vad Robert skulle göra istället. Ja, Robert sa att det kunde vara. Hon ingick sedan ett avtal om att han skulle få hälften av de 20 månadslönerna när han lämnade.

Då skulle han få resten två gånger om han inte var inblandad i en konkurrerande aktivitet. Robert skrev och trodde att det skulle vara som det skulle vara. För en tid sedan frågade han henne var resten av pengarna var. Enligt Robert bad hon honom att flyga och fara. På augustimötet informerades SL: s arbetsutskott, som också tyckte att det var bra. De senaste förhandlingarna har börjat och har blivit ganska svåra.

SL krävde en ganska stor ersättning, flera miljoner om året, för att hyra ut mark till tidningar. Peter Blomqvist lyckades förhandla om kraven, särskilt under det första året. Beloppet blir högre under det andra året och ännu högre under det tredje året. Dessutom betalar tidningen för extra rengöringskostnader som uppstår. Avtalet ger även SL ersättning för ytterligare städning som kan krävas efter att tidningar svalts.

I avtalet specificerade han de kvalitetskrav som skulle gälla för en sådan tidning. Då är det i princip gratis, förutsatt att vi vill ha det så att andra kan komma in i bilden. Det handlade om att se till att det var tidningen Vi pratade om. Vi ville reglera att andelen reklam inte ska överstiga vad som är normalt, att det ska vara blandat och varierat innehåll från Internationella nyheter, Svenska nyheter och lokala nyheter och så vidare.

Detta gäller fram till 31 December, då bör det ses över. Samma dag tecknade Monica, Robert och Pelle ett avtal med Kinnevik. Detta företag hade också ett undantagsintyg. Ägarna har nu sålt sitt Stockholm Notes-bolag till Stockholm Note Holding den 3 September. Så Pelle, Robert och Monica fick en miljon var. De fick till slut betalt för sin ide och för det arbete de lagt ner.Den stadiga och fasta troende trion var, som modern, utförde sin tjänst.

Vi var tre personer som hade en gemensam vision. Vi hade inga pengar. Både Kinnevik, Pell och Robert ville att hon skulle bli VD, men hon bestämde sig för att göra andra saker. Hon ville inte heller delta ekonomiskt i det nya företaget. Ändå gick hon med på att ta plats i styrelsen. Nu har hon också lämnat styrelsen och är nu helt utanför tunnelbanan.

Varför gjorde hon det här alla sina dagar, nu när projektet är framgångsrikt? Jag är lite försiktig. Jag vill vara fri och obunden. Jag vill kunna säga i alla salonger att kejsaren är naken. Hon har en blödande tand, och hon kommer att sätta in i systemet vad hon lärde sig i samarbete med Pell och Robert. Det är i en helt annan bransch, och det är väldigt spännande.

Men det upptar inte henne helt. Hon har också en familj. Och hästar. En av dem kör i Trance. Hon hade tanken på att avla hästar, men det gav bort det. Det är så svårt för henne att sälja dem. Hon är för fäst vid dem. Robert och Pelle köpte in sig i två nya bolag, som bytte namn när tidningens namn stod klart. Eftersom Kinnevik ägde mer än 90 procent av handelsbolaget kunde Metro ta emot koncernbidrag.

Det kommer aldrig att finnas några problem med likviditet. Kinnevik var tvungen att investera fullt ut. Faktum är att Stenbeck förmodligen inte ville ha några partners. Kinnevik hade möjlighet till aktierna i Pelles och Robert från början, och han köpte dem i höstas, nu äger Kinnevik en andel av metro-aktierna. Jag vet inte hur många miljoner De fick från de två tidigare maoisterna för sina aktier, men de förklarar att de är nöjda.

De verkar mycket nöjda. Då bör aktierna äntligen värderas. Pelle utvecklar nästa projekt, Metro Weekend, och han säljer tanken på tunnelbanan utomlands. Först och främst gör han det senare. Det finns också ett nytt företag för detta ändamål: Metro International. Men adressen till det nya företaget är inte Kocksgatan. Adressen är Kammakargatan och HC Ejemyr, han är också VD i detta företag.

När jag satt med Pelle Andersson en slarvig dag i mars blev vi avbrutna av flera telefonsamtal. Tre av dem handlade om tunnelbanan i andra städer. För det första talade han franska och för det andra en blandning av svenska och tyska. Den tredje flyttades till svenska, men handlade bland annat om Toronto. Han talade om den gigantiska tillväxten i medievärlden, vilket skulle vara mycket intressant.

Medan Pell var i telefon läste jag etiketterna på tidningssamlarna i hyllorna bredvid den röda soffan. Till vänster var Köpenhamn, Berlin, Hamburg, Oslo, Wien, Zurich, London, Barcelona... Jag hänvisade till dem och sa att jag hade läst i tidningarna att det skulle vara relevant för Köpenhamn och Oslo. Köpenhamn kan inte, men förmodligen inte. Han sa att Oslo var för litet och att det fanns andra förlag där som gjorde motstånd med all sin kraft.

Han är VD för alla Tunnelbaneföretag, och Robert och Pelle anställde honom. När jag en dag i mars gick in i HC Ejemyrs rum i ett gammalt hus i publicistkvarteret, belysningen bredvid en stor möbel i grå färger. Det var jukeboxen som var i cafe och talet. De stod där och gnistrade, och om de trycktes in i ett mynt kunde man höra Snoddas eller Seve Malmquist eller Hepstars eller Beatles eller andra idoler från den tiden.

Dessa myntdrivna maskiner fick sitt namn från Shabby Inn i Amerika, läste jag i referensboken. Det shabby hotellet brukade kallas Juke, och ursprungligen fanns det sådana enheter. HC Ejemyr fick en jukebox i present när han fyllde 40. Detta var ansvarigt för partiets Dansmusik. Det hände för 12 år sedan. Han föddes för 52 år sedan i Norrk Xxpping. Han var den yngste i bror till nio.

Hans far var snickare och dog när han var fyra år gammal. Efter militärtjänsten åkte han till Stockholm. Det fanns många jobb. Han gick ut till Centralen, gick till Vasagatan och Kungsgatan och kom till den plats där Sveavagen korsar Tunnelgatan, det vill säga den plats där Olof Palt senare dödades. Där såg han att det fanns ett tryckeri, Filgia, där en sporttidning trycktes.

Han kom in och frågade om de hade ett jobb åt honom. Han hämtade sina saker i Norrkeping och flyttade till Stockholm. Han har bott och arbetat där sedan dess. Efter ett tag flyttade han till Dagens Nyheters tryckeri, där han arbetade som setter. Då blev det ett ledigt jobb i reklamavdelningen, och sedan ansökte han om det och fick det. Han var producent och ritade. I slutet av seklet blev han chef för DN-studion.

Han fortsatte sedan i olika chefer på DN. Han lämnade ett tag och arbetade med information om dagspressen, men DN tog kontakt för att bli marknadschef när publikationen föll. HC Ejemyr är en naturlig kraft som utstrålar intensitet. Det är ganska kort och ganska rund. Han har grova händer som han håller från höfterna som en skjutande cowboy.Han har ett skägg för en skepparkrans, och hans frisyr består av en krans runt en glänsande flint.

Har det gått i konkurs? I återuppbyggnadsprocessen, och detta kommer att bli ett ackordförslag. Det stod klart för mig i flera månader att vi inte borde göra journalistik. Jag sa också hela tiden att vi inte borde ha några journalister. Det kan vara framtiden för Bonnier, men inte för oss. Men skjuter du upp hela verksamheten? Men vi borde inte ha några journalister. Bör papperstidningen fortsätta att publiceras en gång i veckan?

Vem fan driver det här? Det finns inga ungdomar som läser papperstidning. Metro var ett starkt varumärke, och vi är många som hoppades att det skulle bli bra, säger hon och fortsätter: - jag har slutat bli förvånad när det gäller vad som händer runt tunnelbanan. Enligt Ulrika Hillert var det en berg-och dalbana på olika sätt. Om tunnelbanan är stängd är nästa steg att inleda förhandlingar.

Journalistförbundet Ulrika Hillert om information. Rykte på kontoret, Metro-anställd som Expressen talade med säger: - vi fick veta om beslutet att stänga klockan ett idag. För det första har rykte spridit sig på kontoret och redaktionen. Så vi gick och frågade chefen, som bekräftade denna metro. Mannen fortsätter: "det är väldigt tråkigt. Det har varit så många resor runt tunnelbanan, det är inte välskött alls.

Nu, från en dag till en annan, måste jag leta efter ett jobb, säger medarbetaren.